Faster, det är jag det.
17-åringen är en tjej i finland.
En tjej jag aldrig träffat, men som jag är faster till.
Hon har gått och skaffat hund.
Men vilken ursöt sak.
En Shar-pei from China.

Igen.
Det enda jag tänkte på när jag igår fyllde 40 år, var min mamma.
Hon var 40 år när jag föddes.
Jag är glad att jag inte föder barn vid denna ålder, för det hade jag aldrig pallat.
Glad över att jag har en snart 15-åring i familjen istället.

Gårdagen flöt lungt. Dotra och jag åt en god middag bestående av ungsbakad laxfile, potäter och gräddfilssås.

Men vilket väder!
Snö så långt bort ögat når.
Minusgrader som heter duga.
Undrar om bilen startar på måndag?

Om 2 veckor fyller jag 40 år.
Herregud, 40 år.
Jag blir gammal tant.

Jag hoppas att dagen går obemärkt förbi. Jag önskar mig ingenting, inte ens en fest.
Zipp, zero, nada.

Men min inkorg kan ni fylla, gärna.
Det räcker gott och väl.

Om ni nu mot förmodan är påstridiga, så önskar jag mig en tatuering.

Eller något sånt.

Har väl aldrig varit en kattmänniska direkt.
Men denna video får mig att le.
Le från hjärtat.
Är man ledsen, så kan man kolla in videon, för smilbanden kan inte vara stilla.

Kopierat ur en annans blogg.

"Tänk att små krumelurer som bokstäver kan betyda så mycket. Studsade verkligen till då jag öppnade tidningen i morse och såg Ingers namn stå i en dödsannons. Trots att jag nyss haft kontakt med henne. Då jag visade annonsen för min man svor han: Vad i helvete!, innan han såg datum mm mm."

Svar:
 Jasså är jag död???? fast jag känner mig riktigt bra idag.

Jag skrattar, så jag skrattar, det var länge sedan.

Står vid köksfönstret, vilar pannan mot en list.
Tänker att jag inte bryr mig om att det efterlämnar ett märke.
Märket mot pannan menar jag.
Längtar tillbaka, tillbaka till det liv vi hade.
Men inget kommer att bli som förut.
Försöker drömma mig tillbaka, för en stund för ett ögonblick.
Försöker förgäves hålla mig kvar.
Men verkligheten kommer ikapp mig...Tyvärr.

Kollar dagens datum, den 17 november.
Kollar sist jag skrev, den 19 september.
Nästan 2 månader, OJ!

Har liksom inte haft orken.
Har liksom även haft tankar på att aldrig skriva mer igen.
Men jag saknar bloggen. Lite
Jag saknar att skriva och gå in och se att man fått svar.

Livet rullar på...
Är förvirrad och stressad så det heter duga.
Så stressad att jag vid tillfälle när Amanda skulle på kalas i helgen plockar åt mig ett fint födelsedagskort på jobbet med blommor på, bara det att jag såg inte att det stod:
- Grattis på 60-års dagen.
Men Amanda använde det ändå :-), och födelsedagsbarnet tog det med ett skratt *Pustar*

Annars så är jag mäkta stolt över mig själv.
Spar på elen, spar på eleeeeeeeen.
Börjat elda som fan i vedspis. Tempen i köket går upp i ca 33 grader som sprider sig i huset.
Man svimmar nästan när man är i köket, men vad gör väl va det.
Och när man ändå eldar på vedspis så lagar man mat på vedspis.
Har inte lagat mat på vanlig spis på över en vecka.
Tom plättar blir godare på vedspis, fråga Amanda.

Sen är det löptider *suckar tungt*
Lappe har inbyggd "piporkester" inom sig.
Mitzi går omkring och åmar sig och visar att hon verkligen är snyggast just nu.
Här gäller det att verkligen dela av dem när man åker på jobb.
Trodde vi fixat en superb avdelning häromdagen.
När man kommer hem så är den suberba avdelning ett minne blott.
Nu blir det att skilja dem åt i hus och gäststuga.
Tack och lov så har Mitzi inte direkt gått in i höglöp ännu.

Nu blev det för jobbigt att skriva, måste ta en paus igen...

Leveransen i morse gick smidigt.
Tack Hanna med pojkvän som levererade Ove till oss.
Att han levererades var pga att Hanna skulle skjutsa sin mor till Arlanda, så vi liksom "slog 2 flugor i en smäll".

Nu är han här, Ove lilla.
Och han har träffat sin matte. De är som ler och långhalm ihop redan.

Jepp, det ska jag.
Ska ta emot en leverans av en liten Ove mellan 05.30-06.00
Ibland så undrar jag om jag är sinnessjuk på riktigt.
Men det blir nog bra det här.

Vilken fin rubrik jag fick till det, NOT.
Men som sagt. Abba´s har juh kommit ut med laxbullar, ett alternativ till fiskbullarna.
Detta måste jag testa, då jag älskar lax av alla dess form, helst gravad, men kokt i fisksoppa går oxå bra.

Köpte den idag och lagade middag till mig och Amanda.
Sällan jag köper konserver men ibland måste man testa.

MY GOD alltså.
Hur kan man tillverka något så äkligt av något så gott?
Det gick knappt att äta, då är vanliga, hederliga fiskbullar godare.
Men det dög bra åt hundarna.



Till mina ögonbryn.
Jag är en typisk-jag-bryr-mig-inte-hur-jag-ser-ut-människa.
Men igår så blev jag varse om hur buskiga mina ögonbryn verkligen var. Jag blir så "blind" över att kolla mig själv i spegeln så jag inte märker sånt.
Och nu insåg jag att jag har gått omkring med "muschtasher" (hur stavas det?) till ögonbryn.
Amanda kom till undsättning och jag kan andas ut.

Såg det där avsnittet av "Hollywoodfruar" och blev nästan rädd för Anna Anka.
Vilken tragisk människa.
Nu har jag läst lite mer om henne och det som fick mig väldans förvånad är att hon är yngre än mig.
Jag trodde på allvar att hon var närmare de femtio när jag kollade på tv.
Nejdå, donnan är 38 år.
Jag är 39 år.
Herregud så gammal jag känner mig helt plötsligt!
Fast jag lever på orden både dotra och sambo sa:
-VA? vi trodde hon var 50!

Tack familjen.

Hur fint låter inte det. Inte då!
Saken är den att jag kallas för Lappis via ett forum, då jag har lapphund. Det har gått så många år på det forumet att de jag lärt känna kallar mig för Lappis.
De kan ringa hit och sambo svarar:
- A´tjena, har du Lappis hemma.
Han är van vid detta laget.

Nu ska Lappis ha loppis. Jomenvisst.
Vi kom på att vi har så himla mycket som bara ligger.
Vi bor mitt ute på landet, såsom hälften bor när de anordnar loppis.
Varför inte tänkte vi.
Vi kör en loppis.
Vi bjuder på kaffe och något ätbart oxå.
Vi fårvällasehurdetgår.
Loppis hos Lappis!

Nu ska det tillverkas skylt och annonsblad.
Kanske kan sälja fiskyngel och färsk svamp oxå, vi får se, vi får se.

Sambon påminde mig.
Vi ska tända ljus.

Grattis pappa på din namnsdag.
Sture Johannes Nygård. Johannes efter Johannes döparen.
Hoppas du har det bra, tänker på dig ofta.
Hälsa mamma oxå.

Haha.
Som jag skrev, så trodde juh jag att jag inte skulle orka. Ingen ide att fejka att man har ont någonstans typ.
Såhär gick det.

Jag:
- Amanda, nu kör vi, kom igen.
Amanda:
- Men seriöst morsan, *host host*.
Jag:
- Vi tar en kortis som början.
Amanda:
- Men gud vilken hosta jag har *hostar*

Det slutade med att jag inte gav mig, jag drog ut henne på en 10-minuters promenad där jag hela tiden höll henne i handen så hon inte skulle saka efter och ge upp.
Ett stycke morsa med dotra hängandes en halvmeter ifrån.
Mjaa, tror inte det där med powerwalk är riktigt våran grej.