Maric

Jag har panikångest, ingen hemlighet längre.
Jag tål inte stressiga situationer, inte det minsta.
Idag mådde jag skit när jag vaknade, min hals mådde ännu sämre.
Har en dotter som legat med 39 graders feber och halsont i helgen så.

Men åkte till jobbet som jag lovat då vi hade ett tidigt bud till Arlanda på morgonen.
Gör bukett och stressar med ytterligare bud. Kollar klockan så jag inte blir försenad.
Åker iväg. Då jag blivit informerad att åka till terminal 5 så blir jag redan stressad.
Jag har aldrig varit vid terminal 5.
Jag gillar inte Arlanda, det är som en stor myrstack, gula taxibilar som svänger hit och dit i ovisshet, som om de ägde hela världen.
Redan innan jag närmar mig Arlanda så känner jag hur paniken kommer, försöker andas rätt, försöker tänka i rätt banor.
Åker in och ser skylt, terminal 1 2 3 4 till vänster, terminal 5 till höger, här får hjärtat sig en skjuts som heter duga. Och jag undrar ifall hjärtat överlever.
Hittar en parkering till slut, stiger av skakandes.
Är tvungen att tända en cigg för att koppla av.
Nåväl, betalar hutlösa 40 kronor för några minuter och försöker sedan leta mig fram till firman där buketten ska levereras.

När jag väl inser var den ligger så blir jag sur, jag kunde lika gärna åkt till terminal 4, dit jag vet hur jag åker.
Men här börjar problemen. Firman ligger på ett plan upp, alltså fick jag gå trappor (inga problem), men sen så.....
Nu ska jag alltså gå på en gång som ligger över terminalen, där man ser ner, där alla människor går.
Här vann paniken.
Fanns ingen chans i världen att jag fixade det.
Som tur så klev det ut en dam från en hiss, jag frågade ifall hon arbetade där.
Ja, det gjorde hon.
Jag bönföll henne att leverera blommorna till firman och sa som det var, jag har panikångest och vågar inte äntra denna läskiga gång.
Hon blev min räddande ängel denna dag.

När jag gick tillbaks till bilen så var jag nästan gråtfärdig, ännu en gång så vann paniken över mig.
Men stolt ändå att jag hittade ut från Arlanda ändå.