Maric

Kom precis på att det är exakt 10 år sedan jag för första gången fick en panikattack.
Sen dess har mitt liv kantrats med sjukskrivning och arbete med lönebidrag via AF.
10 år med denna jävla sjukdom.

Det sägs att man aldrig glömmer sin första panikattack.
Och det är sant.
Jag glömmer inte min och jag minns den så väl.
Ska försöka berätta den.

Året var -99, en dag i januari.
Ensamstånde med dotter som var 4 år.

Dagen började som vilken dag som helst.
Amanda (dotra) hade sin kompis hos oss, en grannflicka.
Även jag hade en vän på besök, Kimmo.
Strax efter att Kimmo gått så ställde jag mig för att laga plättar till barnen.
Efter andra plätten så började det kännas konstigt i brösttrakten, riktigt konstigt.
Det gjorde ont och det kändes som hjärtat skenade iväg.
Försökte ignorera.
Men det hela florerade.
Till slut fick jag panik, jag håller på att få en hjärtattack var vad jag tänkte.

Hur fixar man detta med barn brevid sig tänkte jag?
Jag bad Amandas vän (som var lite äldre) att hålla koll på Amanda medans jag gick ut i trappuppgången.
Där ringde jag Kimmo.
Han som nyligen hade gått.
- Kom tebaks, någonting konstigt håller på att hända, det känns som jag håller på att få en hjärtattack.

Jag sprang ner 2 trappor och ringde på hos grannen.
- Jag vill bara att ni kollar mig så inget händer sa jag, medans jag, som jag själv kände det var hysterisk.
Kimmo kom .
Men jag var så i uppror så han ringde 112.

Han försökte förklara så gott det gick per tele hur jag mådde.
Till slut så ville "ambulanspersonen" i telefon prata med mig.
Minns att jag greppade telefon och han lugnade ner mig.
Och han sa, händer det igen så åk in.

Här var jag så slut så jag brast i gråt totalt.
Kimmo försökte på alla sätt att trösta mig och finnas där.
Efter en halvtimme kom samma tecken tillbaka.
Nu ringde Kimmo efter en vän som skjutsade mig till sjukhuset.

Där kollade de ekg och allt möjligt.
Det fanns inga fel på mig, inga alls.

Jag skickades hem.
Och på den vägen är det.