Maric

Att vara sjuk är inge kul.
Speciellt inte när man har ett jobb man trivs med.
Iof sig så arbetstränar jag bara nu, men man vet juh aldrig.

Minns tillbaka till mitt förra arbete (blomsterhandel).
Låg jag hemma i 39-graders feber så kunde chefen ringa och fråga iallafall om han kunde köra hem 1000 begravningskort som skulle skrivas till nästa dag.
Och vad svarar jag?
- Givetvis!!
Chef - glad, jag - frustrerad.
Chef kom, jag textade i flera timmar, chef kom dagen efter och hämtade upp kort och var tacksam.

Vid annat tillfälle när jag låg i sjukdom så var det små granar  (Enar)som skulle dekoreras till jul.
Chef ringer:
- Vi har lite brist på folk och behöver lite färdiga granar till imorrn.
Jag:
- Men självklart, kom hit med dem *host och snörvel*
Chef - glad, jag - jag frustrerad igen.
Chef kom med massa små enar i kartonger och en massa "bling-bling" och små dekorationsprylar.
Tillverkade små djävla granar i "lunginflammation" typ.
Men vad gör man inte för chefen.
Lika glad var han för det.

Och sen minns jag en gång då jag var så nervös att ringa chefen. "sjuk igen typ"
jag:
- Hej chefen, jag kan inte komma imorrn.
Chefen:
- Nähäpp, varför inte?
Jag:
- Jo det är så att jag ligger på Huddinge sjukhus med blodförgiftning efter ett kattbett, troligtvis blir det operation.
Chefen:
- Vilken sal?

Här vart jag så paff, här ligger jag inför döden och chefen vill ha reda på sal.

Nu börjar det bli samma sak.
Jag erbjuder mig att hjälpa till så gott jag kan, tar hem arbete för att chefen ska slippa åka långtbortistan.
Jag åker in även fast jag är sjuk för att arbetskamrat ska till tandläkaren.

Men än sålänge trivs jag och bjuder på min hjälp.