Maric

Ja, så kändes det idag.
Att jag kunde skänka bort hundfan (den ena utav den) mot betalning.
Men givetvis så gör jag inte det.
Man skänker inte bort familjemedlemmar hur som helst.

I vilket fall som.
Det började med att jag skulle ta ut hundarna på prommenad.
Slö som jag kände mig efter att ha ätit en pizza så tog jag fyrhjulingen.
Hundarna blir alltid glada när fyrhjulingen åker fram.

Prommenaden gick kanon, det var kiss och bajs och lukt på ställen.
När vi är på väg hem sista biten, så kommer vi ut på åkern.
Ser ett tranpar strosa iväg lite nervöst.
Tar det lugnt, ber hundarna komma.
Eftersom det är stora fåglar så bryr sig inte hundarna om dem.
Helt plötsligt ser jag en linjallång, dunklädd bäbis strosa upp från halvmeterhögt gräs.
OJ, de har ungar hinner jag tänka.
Samlar ihop hundarna ännu en gång och får med mig dem hemåt.

Och här slutar kommunikationen med en av hundarna.
Hon har då upptäckt ännu en bäbis i det halvmeter höga gräset.
Och den såg hon som en leksak och började härja runt.
Jag kunde strypt hunden på plats.
Till slut efter mycket svordommar fick jag tag på hundfan och drog henne från den lilla vettskrämda bäbisen.
Och sen svor jag 1000 ggr säkert på vägen hem.

Lämnade fyrhjuling och hundar hemma och gick tillbaka bara för att kolla.
Såg inte något.
Men jag hoppas tranparet lockat sina ungar till sig.
Nu vet jag var jag ej ska ta hundarna på prommenad ett tag framöver.

Varför jag blev så påverkad är pga att tranparet (säkert samma par ) förlorade sina 2 bäbisar till räven förra året.
Och här kommer jag med fyrhjuling och åtminstone en hulingan till hund.
Stackars tranor.

Mår fortfarande dåligt över den prommenaden.
Då jag ser för mitt inre rädslan hos den lilla dunklädda, linjalhöga parveln när hon mötte Mitzi.
Mitzi, min pälsklädda lilla huligan-chow-chow.