Ang. Arbogamorden.
Om det som hände i Arboga.
Jag är verkligen tveksam till om det verkligen är Christine som gjort sig skyldig till mord och överfall.
Det har jag kännt ända sen jag läste om det.
Och mindre känner jag nu sen jag såg det jag såg nyss.
Här ser man en glad Max och Saga mamma som ler i tv, flera ggr tom.
Tom de andra i familjen har ett smajl på läpparna.
De åker utomlands och kameran fångar en smilgrop på läpparna.
Nu kanske jag tar i.
Men jag skulle vara förkrossad om det handlade om mitt barn.
Jag tror fan inte i mig att jag skulle kunna le mot en tv-kamera om detta hänt mig.
Men kanske är vi alla olika.
Så är det nog.
Men jag har en feeling att något fortfarande inte är helt ok.
Någon ljuger.
Men i allt detta.
Max och Saga, vila i frid.
Men tänk att jag haft precis samma tankar! Hon sitter och ler och snart blir det väl hemma-hos-reportage? Barnens pappa ser mer äkta ut. Kanske är det tyskan fast de har inget bevis. Tänk om hon blir oskyldigt dömd? Här i trakterna har vi Engla som "tros-runkaren" dödade. Hennes mamma är i alla fall ursinnig. Knepig men ursinnig.
Maric döm inte!!!!!!!!!!
Jag har ett änglabarn och en dag kan man skratta igen. Även om det första gångerna blir ett ansträngt leende. Jag har levt med det svarta hålet i mitt hjärta sen 5 december 1983 då plötsliga spädbarnsdöden tog Mikael ifrån mej, hans far och två bröder.
Ibörjan är allt chock, frötvivlan och förvirring. sen kommer ilskan över orättvisan att ett barn ska dö dagen före sin 2 månaders dag.
Men så en dag har livet gått vidare och du kan skratta igen.
Men tårarna och alla frågor om varför kommer att följa dej resten av livet. Sorgen är alltid närvarande.
Du ska veta att jag har fler i min bekantskapskrets som tyvärr har änglabarn. Barn som blivit änglar ffrån späd ålder till tonåren.
Alla hanterar vi sorgen på olika sätt.
Just nu stöttar jag en vän vars man förlorade sitt barnbarn i plötsig spädbarnsdöd ett par dagar före jul.
Imorgon har de sista avskedet till änglabarnet.
Som sagt tänk på att alla hanterar sin sorg på olika sätt-
Marcus som bara vara 2,5 år när hans lillebror dog och inte minns honom sörjer den bror han aldrig fick lära känna.
Till minnet av honom så döpte han sin son till Mikael i andra namn för att hedra minet av sin lillebror.
Helena:
Jag dömer ingen, jag skrev bara vad jag tänkte och att alla är vi olika.
Jag är verkligen lessen för din skull Helena, hade ingen aning.
Jag har själv en ängla-syster som jag inte ens vetat om förens för 5 år sedan.
Hon dog i plötslig spädbarnsdöd.
Något som min mor aldrig berättade för mig. Utan det gjorde min moster flera år efter min mors bortgång.
Men iom att moster berättade det så förstår jag lite mer varför min egen mor var så deprimerad jämt, en sak som jag inte förstod innan.
Må gott Helena.
Du är stark.
